blev lte sugen på att dela med mig om min förlossning, som iofs skedde för ett halvår sen, men kan ju va intressant ändå? :)

Man kan säga att det började på måndagen den 6 oktober 2008, när jag var i vecka 37+1.
Jag hade kännt som lite förvärkar hela dan, eller jag visste ju inte hur det skulle kännas, men jag misstänkte det.
Jag hade även en punkt på ryggen som gjorde ont, som även gick ut till en punkt på övre delen av magen.
En nerv i kläm, tänkte jag.

dagen därpå den 7:e hade jag precis varit nere i tvättstugan och skulle snart gå ut med Åke, men jag tänkte att jag skulle ta mig en liten tupplur först.
Helt plötsligt vaknade jag av att det kändes som att nån högg mig med en kniv på det stället på ryggen där jag hade haft ont dagen innan.
Lägger mig på andra sidan, men det går inte över. ställer mig upp, en det gör så ont så benen bara viker sig.
Jag blev jätte rädd och ringde mats och sa att han måste komma hem, och tårarna bara rann (på mig, inte Mats)
Vi åkte upp till förlossningen där Mats föräldrar mötte oss och tog hand om Åke.

Vägen genom sjukhuset till förlossningen kändes som en mil, för det gjorde riktigt ont. Inte i nedre delen, som man kan ha, utan på den där punken i höjd med midjan ungefär.
När vi kom fram till receptionen, la jag mig på golvet, och mats fick leta fram min patientbricka.
Jag blev ledd in till ett rum, och dem kopplade på en CTG.
Värkarna var igång, men barnmorskorna tyckte dem var ganska konstiga. Dem var inte regelbundna, och dem höll i sig onormalt länge.
Värkarna var igång, men inte tillräckligt mkt för att räkna det som att förlossningen var igång, så dem tyckte att jag o Mats skulle stanna över natten, eftersom jag hade haft så ont i ryggen tidigare.
Och det var nog tur, för på kvällen gick vattnet.

Hela natten hade jag haft jättesvårt att sova för värkarna gjorde jätteont.
Dan därpå, den 8:e föreslog barnmorskorna att jag skulle gå lite på galgberget för att se om värkarna skulle komma tätare, vilket jag tyckte var ett dåligt förslag, för det e ju inte det man e sugen på när man har ont, men det var bara att lyda, dem vet ju bäst.
men förlossningen sattes inte igång ändå, så jag blev hemskickad.
Väl hemma hade jag värkar från helvetet, och långa. En "vanlig" värk håller i sig kanske 1 minut, med en tydlig topp och sen nedgång. Mina kunde hålla i sig upp till 10 min i sträck med full styrka.
Det var mer än jag klarade av, och Mats visste inte heller hur han skulle hantera det, så det var bara att åka upp igen., och vi spenderade natten där.

Dan därpå, den 9:e, bestämde dem att med tanke på att vattnet redan hade gått, och värkarna inte gjorde så mkt nytta på kroppen, skulle jag bli igångsatt med dropp.
Vid 1 tiden på dan fick jag dropp i handen, och blev även intoducerad av lustgas. I LIKE! :)
var lite läskigt i början, kändes som man hörde allt mkt tydligare, men sen var det bara att tuta o köra.
med droppets hjälp fick jag lite mer "normala" värkar som kom tätare och inte varade lika länge. Det gjorde ont, men inte alls på samma sätt som tidigare.
 (inte så sugen på mat)

Men med tanke på att vi var där så länge, så bytte dem barnmorskor hela tiden, och dem stängde av droppet, och satte på det på högre styrka och höll på hela tiden, så värkarna blev helt rubbade.

man fick bara ha lustgasen under värken, men Mats har berättat att jag kunde ligga o andas i den i timmar.

Det var så skönt när ingen sköterska var inne och höll koll på det, för då kunde jag andas hur mkt jag ville, så allt blev svart och det susade i öronen och man hörde bara sig själv låta som han gubben med mask i star wars. kändes som man var en rymdhjälte :) tills barnmorskorna kom in och sa till mig att jag måste andas vanlig luft också, och då var man tillbaka i helvetet igen.

jag hörde barnmorskorna säga till varandra när dem bytte skift "håll koll på henne, för hon är väldigt förtjust i lustgasen"
ju mer klockan drog sig mot midnatt, ju sämre mådde jag. jag var helt okontaktbar, och lustgasen hjälpte inte det minsta längre, hur mycket jag än andades.
och värkarna var värre än någonsin, och fortfarande mellan 4 och 10 minuter långa.
när klockan var runt 12 kom läkaren in och ville att jag skulle lägga mig på rygg för att skrapa Leo i huvudet för att se så att hans blodvärde var bra. det gick ABSOLUT inte att lägga sig på rygg. kunde bara ligga på vänster sida, men jag var ju så illa tvungen.
när jag frågade läkaren om jag fick ha lustgasen och han sa "ja, men BARA under värkarna", brast det för mig och jag började storgråta så tårarna sprutade.
Jag hade inte tänkt ta nån ryggbedövning, men jag hade inget val. Läkaren sa bara "skicka in narkosläkaren, hon ska ha epidural"
jaha.
Men det var nog lika bra det, för när den började kicka in kunde man möta min blick igen, och jag kunde prata.
jag blev helt slut efter det, och tappade känsels i vänstra benet, och låg bara i sängen och spydde. Mats hade kopplat ihop två stolar som han slumrade en liten stund på.
Jag nu helt öppen, men vi väntade på att lilleman skulle komma längre ner.
vi väntade i flera timmar.
till slut vid 5 tiden på morgonen tog de beslutet att göra kejsarsnitt.
jag kände bara en stor lättnad, att jag inte behövde kämpa mer, även fast allt lidande kändes som heeelt i onödan.
jag fick dricka nån äcklig vätska, och fick på mig en snygg grön mössa, och sen blev jag ivägrullad till operationssalen.
där fick jag ännu mer nålar instuckna här och var, och sen började dem skära.
det kände jag inte, men jag kände väldigt tydligt hur dem ryckte, slet, knuffade och drog.
efter inte så lång stund hördes ett ljuvligt bebisskrik, och Leo var ute.
  
efter det e det ganska svart. minns inte att mats gick iväg till ett annat rum med leo, medans jag blev ihopsydd.
Sen kom han fram med honom till mig. Jag kunde bara säga "vad söt han är" sen orkade jag inte titta mer, låg bara och skakade och mådde riktigt riktigt dåligt.
blev ivägrullad till intensven där jag fick ligga i 4 timmar innan jag fick komma in på BB avdelningen.
där kunde vi njuta av Leo i ett dygn innan nästa kaotiska händelse skedde, att leo blev blå och fick ligga i respirator resten av BB tiden, men det e en annan historia.
Nu har vi världens finaste och bästa son!!